Otydligt




Jag är så trött i huvudet. Vet inte vad jag ska tänka eller hur jag ska känna inför något. Kommer in i såna här perioder ibland.. Jag vill ha en klar känsla i kroppen, en tydlig, inte denna ovetandes och "rycka-på-axlarna-inför-allt-känslan". 

Fick brev hem idag. På onsdag har jag ÄNTLIGEN tid på vuxenhabiliteringen i Gävle. Helt otroligt vilka skitläkare, ja SKITLÄKARE jag hade tidigare som inte skickade iväg remissen när jag mådde som allra sämst i våras. Två gånger lovade två olila läkare att remissen hade kommit iväg men icke. 

Det krävdes en förståndig och mänsklig läkare (han jag träffade i fredags) för att få iväg remissen. Helt otroligt att det gick så snabbt, han skickade iväg det i fredas och idag fick jag kallelsen. Kanon! 

Har varit på en ny uppstart av xtremefit idag. 6 nya tuffa veckor framför mig. 

Ligger död i soffan och ser på idol, sen blir det big brother. Orkar inte gå ut mer idag men lilla Läif måste såklart ut. Så det är bara att röra på benen det Magnusson! 


20 år i koma



Tommi la upp den här bilden på facebook igår. Jag läste igenom det lite hastigt och fattade inte grejen. Alls. 
 
På kvällen läste Tommi texten högt och tydligt för mig och jag förstod allt. Det är ju bara en mindfuck (eller...?) men jag bröt ihop precis när jag förstod vad det hela handlade om. Jag fick sån jävla panikångest och grät och trodde påriktigt att jag låg i en koma, att allt jag upplever bara är en enda lång dröm och att någon verkligen vill att jag ska vakna upp från den. 
 
Fattar ni vad sjukt om det skulle vara så. Om det verkligen skulle vara så! 
 
Ett mindfuck som lyckades, kan jag säga. 

Panik och lugn

 
Oj så mycket vi pratade om idag, jag och mitt samtalsstöd. Det var helt klart det mest givande samtalet hittils. Nu har jag blivit mer bekväm i att sitta mittemot honom och berätta vad som försigår i mitt huvud, och han är så jäkla bra! 
 
Idag pratade vi mycket om hur jag fungerar i oväntade situationer. Att jag får total panik när det är fullt på en parkering, men att jag i andra, mer allvarliga situationer blir lugn och fokuserad. Som när mormor svimmade på planet på väg hem från spanien. Vi trodde att hon dog, alla flippade ur men jag bara satt där lugnt och fokuserade på allt som hände och om jag behövde göra någonting. Märkligt egentligen hur samma typ av situationer kan göra att man reagerar så fruktansvärt olika.
Min samtalskontakt sa att jag skulle vara en duktig militär, att han aldrig skulle vilja möta mig i en strid för att jag antagligen skulle vara så lugn och sansad och veta exakt vad jag skulle göra. Jag vet inte om det är så som han säger men det var intressant att prata om det. 
Anledningen till att vi från början kom in på detta var först och främst för att vi pratade om min panik inför parkeringar och att åka bil på främmande ställen, sedan berättade jag om bootcampet i måndags. Han funderade hur mina tankar gick när jag gjorde fystesterna och stod i plankan, vad jag tänkte på. Jag berättade att jag la fokuset på lekparken som var framför mig, och jag tänkte att jag var i spelet battlefield, att det var krig och vart jag skulle gömma mig osv. Sedan var samtalet igång.