Ljud från element

 
 
Kan inte riktigt hitta orden då ett satans element jävlas med mig alldeles bredvid. Låter som att någon har dragit femhundra vattenledningar i väggarna och sedan satt full sula på kranarna, ungefär. 
 
Jag vill i alla fall säga TACK till alla er som har skrivit till mig angående inlägget "att förändras". Ni är så fina. 
 
Höjde elvansen idag förresten, tog 30 mg vid 09 imorse och 30 mg till vid 14 och det kändes bra! Inga oroligheter eller krashlandningar. Det har känts bra hela dagen så jag tänker göra samma sak imorgon igen fast då kommer jag nog ta andra dosen vid 12 istället, det blev lite sent idag..
Har dock inte riktigt fattat hur länge elvanse verkar? På fass står det att genom någon "studie" så har man kommit fram till att elvansen verkar till uppåt 14 timmar för en vuxen person, men när jag har googlat runt så verkar det vara olika från person till person? Jag fattar faktiskt inte. Och jag brukar oftast fatta det mesta när det kommer till mediciner. Så i det här fallet känner jag mig lite underlägsen. Ni som kan mer om elvanse får gärna skriva några rader angående verkningstiden.
 
Har klappat två fina alpackor i helgen också. Rätt otippat men uppskattad händelse.
 
 
Hörs, häj.
 
 

Att förändras

 
Hjärnan känns som en bil som står på tomgång, ett konstant drygt och intensivt muller. Känner mig riktigt handikappad till och från för ingen jävel vet vad som försiggår i mitt huvud och vad jag fightas med. Jag vill verkligen markera att det här inte är någon tyck synd om mig blogg, jag berättar bara som det är.

Det här medicinbytet är inte roligt på något vis, jag skulle ha höjt Elvansen till 60 mg ist för 30 mg för en vecka sedan men det har jag inte gjort, jag höjde den dagen när jag tränade med min PT som jag skrev om men sedan dess har jag inte vågat höja igen för jag mådde så fruktansvärt dåligt då. Och det är så svårt att veta om det dåliga måendet berodde på medicinen eller om det berodde på något annat. Jag ska träffa min cs-sköterska igen om en vecka och ha uppföljning angående höjningen så jag måste väl bita i det sura äpplet och prova höja medicinen i alla fall en dag och se vad som händer.

Med 30 mg (som jag äter nu) känner jag inte av någon direkt skillnad jämfört med när jag är helt utan medicin, förutom att jag blir lite mer skärpt på morgonen efter att jag har tagit medicinen, det blir inte lika grötigt. Men mot eftermiddagen kommer tomgångshelvetet och jag är så trött och slut och gråter mest, Har inget tålamod. Allt känns huller om buller och för att få någon ordning i mitt huvud så MÅSTE det vara städat hemma. Jag MÅSTE ha allt på sin plats annars bryter jag fullständigt ihop, och det är så jävla jobbigt. Jag far omkring som en stressad halvsvettig kärring direkt hämtad från mamman i filmen Requiem for a Dream.

Jag kräver inte att någon ska förstå mig, jag kräver ingenting alls men jag måste bara få säga att jag känner mig så jävla ensam i allt det här. Och nu lipar jag igen. Nu när jag tänker efter så är det som att jag går igenom någon sorts personlighetsförändring kontrat med en jävla massa dryga tvångstankar och fixidéer och biverkningar och mediciner och fan i helvete. Jag har börjat insett att jag fyller 26 år. Att jag har förändrat mitt liv HELT, att drogerna är borta och att jag är hälsosam, att jag har gått vidare och vill satsa på träning som yrke. Och det gör mig så förvirrad för det livet jag lever idag är den totala motsatsen till hur jag levde i både tidigt och sent tonår. Från att ha snortat i sig subutex och amfetamin på skoltoaletterna, köra tjackrace och vara vaken i flera dygn, ligga på avgiftning, skita i skolan, gå 12-stegsprogram (säga vad man vill om det..) vara otrevlig mot allt och alla, inte göra någon nytta över huvud taget, hata gymnastik över allt annat och leva så jävla destruktivt, från allt detta och mycket mer till DET HÄR; Till min stora passion för träning och kost, till hälsosamt liv, till ett liv med min Tommi, till att kunna bemöta människor och vara trygg i mig själv, till ett lugn och till diagnoserna som i sin tur har gett mig och min omgivning många förklaringar och hjälp. Jag har inte hunnit reflekterat över min förändring på riktigt förns nu. Nu har det gått in. Allt har landat och jag har lite svårt att tackla det. Och jag vet ärligt talat inte varför jag inte kan det.

Som ni förstår så har jag fortfarande en jävla massa trassel kvar i huvudet, trots min förändring. Ingenting kommer någonsin vara felfritt det förstår ju jag också, men jag vill kunna leva mer normalt I MITT HUVUD än vad jag gör idag. Jag är trygg i mig själv till den mån att jag kan njuta av att vara ensam, att njuta av att träna och pyssla med saker jag tycker om. Men när jag sätts i mer krävande (krävande för MIG alltså) situationer som kan vara något så simpelt som släktträff så blir allt så jobbigt. Vad ska jag säga? Vad vill folk att jag ska säga? Vad frågar man? Kan jag gå ifrån en stund utan att verka disträ och konstig? Såna tankar snurrar runt. Jag vet inte hur man gör. Och jag hatar det. Det tar sån jävla energi från mig. Sånt som kommer naturligt för andra kommer så jävla onaturligt för mig. 

Det här blev ett ganska spretigt inlägg men ni får ta det. Jag försöker att skriva som mitt samtalsstöd från samtalsakuten rådde mig till; att bara skriva det som kommer upp utan att egentligen tänka efter. Den här gången fungerade det. Jag har försökt så många gånger innan men då kommer prestationsångesten som ett tungt täcke och tar över; kan inte skriva så, kan inte använda det ordet, kan inte det och kan inte det.. Så jag suddar alltid ut skiten och allt maler omkring i huvudet istället.

Jag känner mig så jävla komplicerad. Och återigen, jag vill åka utomlands. Skulle verkligen vilja åka iväg själv. Helt själv. Bara jag och mina böcker och mina serier och min iphone och thailandsbyxorna. Göra vad jag vill, när jag vill och hur jag vill. Jag tror ärligt talat att jag skulle behöva det. Jag vill iväg. Nu.

NU!

ensamt

I en hiss påväg upp till psyk i torsdags. 
 
Idag stod jag i samma jävla hiss, arg och med gråten i halsen. Blir så stressad, besviken och ledsen när saker inte blir som det var tänkt från början. Igår skulle min cs-sköterska (som jag tycker mycket om) ha sms:at mig och berättat vad dom kom fram till på gårdagens konferens (bla höjning av elvanse och en massa annat) men ingen hörde av sig till mig. Jag ringde henne idag men fick inget svar och telefonkön till rådgivningen vad fylld så jag satte mig i bilen och åkte dit. Blev så less när receptionisten läste i mina journaler och sa att läkaren hade beslutat att jag inte skulle höja Elvansen. Sjukt jävla konstigt beslut eftersom han för 2 veckor sedan språkade för att jag känner bäst själv hur många jag behöver ta. Så jag började lipa. Sa att jag ville prata med min cs-sköterska. Självklart satt hon i möte men jag satte mig och väntade i korridoren och bara någon minut senare kom hon. Hon såg att jag inte mådde bra så vi gick in till hennes rum och såfort jag kom in började jag stortjuta igen. Är så trött på att hela tiden hålla koll på allt själv, det äter upp mig! Måste hela tiden ligga i för att det ska hända något. 
Hur som helst så tyckte hon också att det var ett konstigt beslut från läkaren och sedan gick hon iväg och ringde en annan läkare som tyckte att jag skulle höja dosen imorgon. Alla dessa läkare hit och dit. Tänk om jag kunde få ha en och samma? Vet inte hur många jag har fått träffa i mitt liv. 
Skönt att få höja dosen i alla fall och se hur ev skillnaden blir. 
 
Det är en massa andra saker som har med hela allt det här att göra också som jag inte tänker ta upp här. Ville bara berätta att det finns fler orsaker till mitt mående än det som skrivs här. 
 
Det känns ensamt att bära på allt själv. Även fast jag har nära och kära att prata med så får jag aldrig ur mig allt. Det är alltid något skit som blir kvar och ligger och skrotar. Och jag känner mig ensam och otillräcklig, tråkig och disträ. Orkar inte med så värst mycket. Inte ens dansen idag. 
 
Fyfan så deppigt det blev men så äre.