Det har hänt så mycket...




så jag staplar upp skiten. tänker inte skriva långt om allt som hänt, bara vissa saker. frågor är välkomna. eller bara reflektioner. 

•kollappsar efter luciapokalen. magen ballar ur. jag orkar inget. mår illa.
•jag var gravid på scenen utat att veta om det. abort. 
•drogåterfall 
•psykos. jag var djävulen på midsommardagen 2016. pratade med boysen från 22-08 men ingen var där. prata med alla toner, skrek, viskade, hulkade. mamma stod ut och jag vet inte hur. spottade henne i ansiktet och rev henne på låret. det var inte jag. molly eva stress trauma psykos. psykakuten två svängar med mamma får mirtazapin och jag sov 22 h om dagen i 4 dagar. vägde 55 kg. 


Skriver mer sen. 

Träningsresultat och lite knark

Tänkte visa några bilder och berätta lite mer om mig själv. Jag tänker inte dra hela uppväxtbiten utan istället ta det jag tycker känns viktigt. 
 
Som tonåring var jag en fruktansvärt lat, arg och förvirrad Sophie. Jag mådde dåligt utan att riktigt veta varför. När drogerna kom in i bilden mådde jag bra och fann mig själv i opiaternas värld. Jag var blandmissbrukare och tog det jag kom över helt enkelt, men subutex var min favoritdrog. 
 
Nog om detta. Jag slutade knarka 5 feb 2008. Hur kom detta sig kanske ni undrar? Jo.. För det första fick jag hem lilla katten Kråkan från en riktigt schleten kvart där det injicerades amfetamin och jag stasade alltid upp på den som skulle skjuta. Jag har aldrig använt nålar. Kråkan fick följa med mig hem en kall natt i dec (ägaren av katten gav mig Kråkan) i en flyttkartong och hon har betytt såå mycker för min drogfrihet. Hade någon att sköta om, jag fick ansvar. 
 
Bilder från kvällen jag hämtade Kråkan, både från kvarten och hemna.  
 


 


 
 
Jag fortsatte punda ett tag till tills den dagen mamma kom innanför dörren och jag låg och krälade på golvet helt väck på rohypnol. Där gav hon mig ettt ultimatum, antingen slutar jag eller så får jag inte komma hem till mamma och pappa förens jag slutar. 
 
Det tog någon dag att smälta det men tillslut så bestämde jag mig. 
Såg ut såhär charmig dagen innan jag slutade. Skäms nästan för att lägga upp: 
 

Jag fick efter detta avslut med drogerna hjälp med utredning för ev ADHD/ADD. Det blev ADD. Några år senare (2010) fick jag Aspergerdiagnosen. 
 
Här kommer lite bilder på hur jag ser ut idag jämfört med förr: 
 
2007 hög på subutex  / nu
 
2007, subbad. Jävlar vad svälld i plytet?! Resten av kroppen också..
 
 
2007, hade stukat handen under psykos
Och ser ni, jag stekte mat med flytande margarin, jag DÖR:(
 


 
 
2007, jul. 



2007 julafton / Nu
 
 
2012/nu



2012/nu

 
Nu 
 

2008 (drogfri) / nu




Alla kan ändra sin livsstil. Det är jag övertygad om. För jag har bannemig lyckats och det är jag så stolt över. 

6 års drogfrihet

Precis på klockslaget.. Ja jag har suttit och väntat in minutrarna för att kunna skriva ett inlägg under detta datum; den 5:e februari. Det är alltid skönt när den här dagen kommer. Det känns och är lite som min födelsedag. För 6 år sedan idag bestämde jag mig för att sluta knarka. Det här är alltså min årsdag som drogfri och jag känner mig stolt och glad över hur jävla mycket jag har utvecklats och hur långt jag har kommit med mig själv sen den där dagen 2008. Jag var en heeelt annan person då, eller, helt ska jag inte säga men jag var så trasig, arg, ledsen, osäker, förvirrad.. Fyfan det har verkligen inte varit 6 lätta år. 
 
Jag hittade tryggheten i drogerna, visste inte hur jag skulle hantera mina riktiga känslor så jag bedövade mig själv som så många andra. Jag var blandmissbrukare, tog allt jag kom över men det jag fastnade för som mest var subutex. I samband med att jag blev drogfri kunde även min utredning för ADHD/ADD påbörjas. Först var jag tvungen att lämna urinprov i 3 månader, sedan kördes det hela igång. Jag fick diagnosen ADD (2008) och sattes in på concerta direkt. Vilket jag fortfarande äter idag. Sommaren 2010 gjorde jag en ny utredning, denna gång för Asperger. Dom var inne på Asperger redan 2008 men alla i teamet som jobbade med utredningen var inte överrens om det så det blev aldrig något fastställt då. Mycket riktigt hade jag även Asperger.
Och nu tänker jag, vad synd det var att jag fick diagnoserna så sent i livet. Tänk om jag skulle få reda på det tidigare, innan jag börjat skolan. Jag skulle fått mer hjälp, kanske hade jag aldrig börjat knarka. 
 
Jag ångrar inte att jag missbrukade, nu kommer det en klyscha men jag skulle aldrig vara den jag är idag om jag inte hade gått igenom allt detta. 
 
Nu ska jag se på filmen prisoners, har varit och gymmat ikväll så jag är trött i både armar, ben, mage och rygg. Funderar på det här med att utbilda mig till personlig tränare. Det tåls att tänkas på.
 
Godnatt!