Beslutet



Så kom det, mitt i lunchen på Valbo köpcentrum med 3 av mina närmsta vänner, sms om att jag har en ny händelse på min rekryteringssida, dvs beslutet om min överklagan. 

Jag var så jävla nervös. Vågade först inte läsa. Skakade och svalde och höll mig för pannan jag vet inte hur många gånger innan jag tillslut lyckades logga in på min sida. Ställde in mig på att inte bli antagen, lika bra så slipper man inte bli besviken tänkte jag, men fyfan vad jag fylldes av ett tungt lager av ångest och besvikelse när jag läste att överklagan inte gick igenom. 

Riktigt dryg dag. 

Hoppades så innerligt på att bli antagen. 

Jag är tacksam över att jag i alla fall satt där med mina 3 vänner och inte ensam när jag läste beslutet. Dom var så fina och stöttade och dom kan jag verkligen berätta allt för och vara mig själv med. Skulle brytit ihop om jag var ensam. 

Glömde

Det värsta av allt glömde jag säga, är att jag inte får någon hjälp med samtalsstöd NÅGONSTANS. Jag får migrän av att bara tänka på det. Jag har bett om psykolog/kurator/blablabla sen februari. Remisser har skickats till vuxenhabiliteringen (jag får inte ha samtalsstöd på psyk för att aspergerdiagnos hör inte dit tydligen, ja ni hör ju vansinnet i det hela) men inte kommit fram. Satans helvetesläkare på vuxenpsyk i Sandviken, åt helvete med er. Verkligen: ÅT HELVETE MED ER. I augusti kom en remiss fram i alla fall. Och jag kommer få vänta till vår, om inte längre som psykologen himself skrev i ett mail till mig. 
Så det jag har att välja på är psykakuten eller gå privat vilket kostar 1200 för 50 minuters samtal med en psykolog och det har jag knappast ekonomi för. Psykakuten känns faktiskt aktuell för mig just nu, skulle behöva en inläggning om jag ska vara brutalt ärlig men jag kan inte för jag har en hund att ta hand om och jag har en sambo som jobbar som en iller. Och till samtalsakuten genom svenska kyrkan har jag redan gått till de 5 gångerna som man är beviljad att gå. Det gjorde jag redan i våras. Och vårdcentralen har remisstopp hos psykologerna. 
 
Nä jag får psykbryt på det här. 
 
Bit ihop nu Magnusson. Klarar du av att lyfta Mathilda 26 år och Elma 3 år på dina axlar, stå i jägarvilan 4.22 minuter utan stöd mot ryggen, hänga i ett ben på en stång och tatuera låret så klarar du väl förfan av det här också men det är tufft. Och ensamt.
 
Framförallt ensamt. 
 
KÄMPA! Som min kusin i kartOng skulle sagt, med salta pinnar som tilltugg. Ursäkta interngrejer.

Fantomsmärtor

Den senaste tiden har varit så jävla jävlig. Jag pratar om de 3 senaste veckorna. Jag har gått ner 4 kilo i vikt av att egentligen inte ha gjort någonting, ätit dåligt har jag gjort, men så fort jag har ätit så behåller inte kroppen det. Dvs jag har brölat ur mig 4 kilo skit på 3 veckor, rimligt? Tydligen. 
Jag har klöst min arm i ren frustration, känner tusen tankar som knappt känns som mina och jag känner någon form av fantomsmärtor. Kroppsdelar och tankar vill åt helt olika håll. Jag känner mig som en ihopsydd människa från flera människor. Fattar ni? Ett hjärta från Dexter, ett fot från någon gammal kärring, en arm från Kalle Wahlström, tänder från dracula, tankar från Sheldon Cooper och en själ från Bruce Lee. Sen har dom bara lappat ihop mig. Ungefär så känns det. Jag är bara sjukligt förvirrad.
 
Men jag måste sansa mig, hålla allt inne. Kan inte, får inte låta min låga energi gå ut över Läif. Jag tar hand om han i princip 24/7 eller hur fan man skriver, och jag måste vara en stark ledare. Jag fixar det här, var inte oroliga men bara för att jag ser ut som en sur jävel i ansiktet betyder inte det att jag är sur i hjärnan. Jag kan se apatisk ut en hel dag men ändå känna lycka och glädje inuti. Det är bara så jävla jobbigt med mimik. Varför ska det behöva finnas? Ansträngande. Alla andra kan gärna få ha mimik men alla utom jag isåfall.
 
Imorgon ska jag ut på tryffelsök med ett gäng okända damer och tillhörande lagottos i Hofors, Det mina vänner blir spännande.
 
Avslutar med bilder. Ps. Jag är inte sjuk i huvudet jag är bara i ett vansinnigt stadie.