sophiemagnus

Tommi jobbar och Läif ligger i hallen och sover. Vi har nyss kommit hem från en liten promenad. Tiden går så snabbt och Läif växer så det knakar. Och tänk att det skulle bli världens värmebölja preciiis i samband med att jag och Tommi fick hem lilla Läif. Det har regnat max 2 gånger sen vi fick hem honom (8 juli) Med andra ord; det har varit sjukt varmt och påfrestande för både oss och för hundfölet. Men jag har bitit ihop må ni tro, det måste jag ju. Kan inte låta min frustration över lite värme, svett och dåsighet gå ut över Läif, då blir det bara fel och det smittas över på honom. Jag har lärt mig att jag måste vara en stark ledare, och det viktigaste; jag känner mig mer och mer som en stark ledare. Men det är otroligt svårt, eller, det har varit otroligt svårt. Jag tror att det "värsta" är förbi men jag vet inte. Det jag pratar om handlar alltså om mig och mitt egna agerande och tänkande i och med att vara matte. Jag är ju egentligen ingen hundmänniska, jag är en renodlad kattmänniska. Däremot håller jag på att bli en hundmänniska, kanske en ganska bra sådan.. Jag förstår mer och mer hur hundar fungerar.. 

Eftersom Tommi jobbar så mycket och jag inte har något jobb (jag har mina xtremefitpass som jag går på 3 ggr i veckan) så är det jag som har det största ansvaret över Läif eftersom det är jag som är med honom mest. Det var så otroligt nervöst i början, gud vad många sms jag skrev till Tommi medans han jobbade och frågade om vägledning och tips för olika situationer jag utsattes för, hur skulle jag göra i det läget, hur gör jag om det händer, när ska jag göra det och blablabla. Tommi är en ängel som står ut med mig.

 

Jag skyller aldrig på mina diagnoser, men i detta fall tror jag faktiskt att min Asperger spelar en stor roll, nämnligen att allt blir så mycket svårare för mig. Jag är inte van med att exempelvis använda min kropp för att uttrycka mig, jag är väldigt still och använder inte så mycket mimik eller rörelser, jag är mer inåtvänd och maler på i huvudet istället. Med Läif måste jag vara tydlig med mitt kroppsspråk, något som jag har arbetat mycket med. HUR visar man vad man verkligen menar med sitt kroppsspråk när man aldrig ens har använt sig av det tidigare? Det är hjärngympa för mig varje dag, VARJE dag. Gör Läif något fel räcker det inte med att säga "nej!", jag måste VISA vad jag menar. Jag ser hellre att man har en tyst kommunikation med sin hund än en där man fyar och skäller på sin hund. Konstigt kanske ni tycker, att jag kan uttala mig om sånt här när jag precis har skrivit att jag inte alls är en hundmännska och inte van med sånt här och hur man ska göra. Men jag FÖRSTÅR verkligen tänket, Cesartänket kallar jag det, det är bara det att jag måste lära mig HUR JAG ska hitta mig själv i detta. Som sagt blir det bättre och bättre för varje dag. Just nu tycker jag allt fungerar väldigt bra. Men jag har inte haft en sekund till att reflektera över allt som hänt, jag kanske inte behöver det heller, jag måste lära mig att leva i nuet. 

 

Jag känner att jag bara vill sudda ut allt jag har skrivit just precis NU för jag vill få fram till er exakt vad jag menar för att det inte ska bli några missuppfattningar, men jag vet att om jag suddar ut allt så kommer det dröja flera månader innan jag orkar ta tag i bloggandet igen. Så det här röriga inlägget får bli avloppsrensaren, allt ska ut. 

 

Att skaffa hund var inte alls som jag tänkt mig, eftersom jag aldrig kan föreställa mig hur saker blir förns det väl inträffar så är det klart som fan att det inte blev som jag tänkt mig. Men med det sagt så menar jag absolut inte att det är åt det negativa hållet. Tvärt om. Läif och jag är perfekta tillgångar för varandra. Vi behöver varandra. Han behöver en stark ledare att lita på i alla lägen och jag behöver leva i nuet, jag behöver komma ut, jag behöver någon att sköta om, någon att bryta mina inrutade mönster med. Nu började jag lipa också. Det känns så fint att han är vår, att Läif är min och Tommis hund. Den finaste hunden som på bara en månad har gjort att jag har växt otroligt mycket som människa. Och NEJ vi valde inte att skaffa hund för att han ska läka mina sår eller ha honom enbart för min skull, INTE alls. Vi valde att skaffa hund för att Vi alla 3 skulle må bra av det i slutändan. Vilket redan har skett. 

 

Just nu rinner svetten på ryggen, luggen åker gång på gång ner i ansiktet av vinden från fläkten som står och susar så drygt och retar mig. Jag är sjukt trött. Alla intryck jag har varit med om sen den 8 juli kommer smygandes ikapp, jag gråter lite stillsamt för det här är det tuffaste men samtidigt roligaste jobbet jag har gjort sen jag slutade knarka. Jag ångrar mig inte för en enda sekund att Läif kom till oss. Jag kan inte tänka mig ett liv utan denna lila lurvpöse. Han är ju vår farbror Läif.