Att förändras

 
Hjärnan känns som en bil som står på tomgång, ett konstant drygt och intensivt muller. Känner mig riktigt handikappad till och från för ingen jävel vet vad som försiggår i mitt huvud och vad jag fightas med. Jag vill verkligen markera att det här inte är någon tyck synd om mig blogg, jag berättar bara som det är.

Det här medicinbytet är inte roligt på något vis, jag skulle ha höjt Elvansen till 60 mg ist för 30 mg för en vecka sedan men det har jag inte gjort, jag höjde den dagen när jag tränade med min PT som jag skrev om men sedan dess har jag inte vågat höja igen för jag mådde så fruktansvärt dåligt då. Och det är så svårt att veta om det dåliga måendet berodde på medicinen eller om det berodde på något annat. Jag ska träffa min cs-sköterska igen om en vecka och ha uppföljning angående höjningen så jag måste väl bita i det sura äpplet och prova höja medicinen i alla fall en dag och se vad som händer.

Med 30 mg (som jag äter nu) känner jag inte av någon direkt skillnad jämfört med när jag är helt utan medicin, förutom att jag blir lite mer skärpt på morgonen efter att jag har tagit medicinen, det blir inte lika grötigt. Men mot eftermiddagen kommer tomgångshelvetet och jag är så trött och slut och gråter mest, Har inget tålamod. Allt känns huller om buller och för att få någon ordning i mitt huvud så MÅSTE det vara städat hemma. Jag MÅSTE ha allt på sin plats annars bryter jag fullständigt ihop, och det är så jävla jobbigt. Jag far omkring som en stressad halvsvettig kärring direkt hämtad från mamman i filmen Requiem for a Dream.

Jag kräver inte att någon ska förstå mig, jag kräver ingenting alls men jag måste bara få säga att jag känner mig så jävla ensam i allt det här. Och nu lipar jag igen. Nu när jag tänker efter så är det som att jag går igenom någon sorts personlighetsförändring kontrat med en jävla massa dryga tvångstankar och fixidéer och biverkningar och mediciner och fan i helvete. Jag har börjat insett att jag fyller 26 år. Att jag har förändrat mitt liv HELT, att drogerna är borta och att jag är hälsosam, att jag har gått vidare och vill satsa på träning som yrke. Och det gör mig så förvirrad för det livet jag lever idag är den totala motsatsen till hur jag levde i både tidigt och sent tonår. Från att ha snortat i sig subutex och amfetamin på skoltoaletterna, köra tjackrace och vara vaken i flera dygn, ligga på avgiftning, skita i skolan, gå 12-stegsprogram (säga vad man vill om det..) vara otrevlig mot allt och alla, inte göra någon nytta över huvud taget, hata gymnastik över allt annat och leva så jävla destruktivt, från allt detta och mycket mer till DET HÄR; Till min stora passion för träning och kost, till hälsosamt liv, till ett liv med min Tommi, till att kunna bemöta människor och vara trygg i mig själv, till ett lugn och till diagnoserna som i sin tur har gett mig och min omgivning många förklaringar och hjälp. Jag har inte hunnit reflekterat över min förändring på riktigt förns nu. Nu har det gått in. Allt har landat och jag har lite svårt att tackla det. Och jag vet ärligt talat inte varför jag inte kan det.

Som ni förstår så har jag fortfarande en jävla massa trassel kvar i huvudet, trots min förändring. Ingenting kommer någonsin vara felfritt det förstår ju jag också, men jag vill kunna leva mer normalt I MITT HUVUD än vad jag gör idag. Jag är trygg i mig själv till den mån att jag kan njuta av att vara ensam, att njuta av att träna och pyssla med saker jag tycker om. Men när jag sätts i mer krävande (krävande för MIG alltså) situationer som kan vara något så simpelt som släktträff så blir allt så jobbigt. Vad ska jag säga? Vad vill folk att jag ska säga? Vad frågar man? Kan jag gå ifrån en stund utan att verka disträ och konstig? Såna tankar snurrar runt. Jag vet inte hur man gör. Och jag hatar det. Det tar sån jävla energi från mig. Sånt som kommer naturligt för andra kommer så jävla onaturligt för mig. 

Det här blev ett ganska spretigt inlägg men ni får ta det. Jag försöker att skriva som mitt samtalsstöd från samtalsakuten rådde mig till; att bara skriva det som kommer upp utan att egentligen tänka efter. Den här gången fungerade det. Jag har försökt så många gånger innan men då kommer prestationsångesten som ett tungt täcke och tar över; kan inte skriva så, kan inte använda det ordet, kan inte det och kan inte det.. Så jag suddar alltid ut skiten och allt maler omkring i huvudet istället.

Jag känner mig så jävla komplicerad. Och återigen, jag vill åka utomlands. Skulle verkligen vilja åka iväg själv. Helt själv. Bara jag och mina böcker och mina serier och min iphone och thailandsbyxorna. Göra vad jag vill, när jag vill och hur jag vill. Jag tror ärligt talat att jag skulle behöva det. Jag vill iväg. Nu.

NU!
#1 - - Linda:

Jag tycker att du är så jäkla stark Sophie, att skriva som de är. Du är fantastisk och jag är glad över att jag har lärt känna dig!

Svar: Tack snälla Linda. Blir alldeles rörd. <3 Jag är glad över att jag har lärt känna dig också.
sophie

#2 - - Sara:

Jag förstår att du har det skittufft, men jag håller med föregående talare att du är stark som skriver från hjärtat, ord som jag bara vågar skriva i min pappersdagbok!
Jag känner igen detta med att det måste vara städat, jag kan inte gå vidare med dagen om inte allt är på sin plats, jag antar att det är rörigt i huvudet och då vill man iaf ha rena ytor=/

#3 - - Jacqueline:

Ärlig talat så låter det som du krashar av Elvansen på eftermiddagen. Därav the mood swings. Lisdexamfetamin fungerar ju lite annorlunda än metylfenidat. Jag genomgår själv utredning för ADHD just nu och kommer troligtvis bli erbjuden medicin i slutändan. Är så jävla kluven till det.

Svar: Tack för din kommentar, den fick mig att fundera. Har inte tänkt så långt att det kan vara så som du säger, att jag krashar av lisdexamfetaminet. Det är inte lätt det här med adhd-medicin.. Alltid är det någon biverkning. Förstår att du är kluven, vad lutar det åt för din del? Att äta medicin eller inte?
sophie

#4 - - Robex Lundgren:

gillar du musik, missa inte min blogg intervjuar band varje dag
http://ghgumman.blogg.se/
http://www.facebook.com/mosanmusikfriket?ref=hl

#5 - - Johanna HH:

Det här med släktträffar: jag äter ingen medicin eller något, jag är "frisk", men jag tycker ändå det är jobbigt med släktträffar. ;)
Mitt råd är att inte tänka så mycket i mötet med andra människor. På din text förstår jag att det är det du har problem med, tankarna. Ett bra sätt för mig att råda bot på tankarna är att innan sätta sig ner själv och bestämma hur jag ska bete mig, hur jag ska tänka, "nu ska jag inte bry mig. Idag ska jag prova att inte bry mig, att inte försöka anstränga mig att vara perfekt. Jag ska vara lugn och jag ska låta allt komma som det kommer. Bara vara mig själv". För jag tror att vartenda möte med människor kommer bli naturligt och bli så bra som det kan bli om man lär sig att slappna av och inte bry sig så fruktansvärt mycket.
Om man är sig själv och är artig då är det deras problem om de inte tycker om något med en. Då har man själv redan gjort sitt.

#6 - - Amanda:

Riktigt starkt utav dig och skriva som det är!!
Min mamma gick igenom samma sak, så jag förstår till sätt och vis hur du känner.

Kram fina du!

#7 - - Emelie:

Otroligt ärligt och öppet skrivet. Rörande att läsa. Du är otroligt stark och en inspiration och förebild för alla. Det ska bli ett sant nöje att börja följa din blogg.

Kram!

#8 - - Amanda:

Svar: som du beskrev i inlägget att du måste ha allt runtomkring dig städat och inte huller om buller som inom dig, de känner jag igen jätte mycket. Och hon kände sig väldigt ensam och grov ångest.

Fortsätt kämpa på! Du är stark!
Ska fortsätta följa din blogg.
Kram fina du! <3