Fantomsmärtor

Den senaste tiden har varit så jävla jävlig. Jag pratar om de 3 senaste veckorna. Jag har gått ner 4 kilo i vikt av att egentligen inte ha gjort någonting, ätit dåligt har jag gjort, men så fort jag har ätit så behåller inte kroppen det. Dvs jag har brölat ur mig 4 kilo skit på 3 veckor, rimligt? Tydligen. 
Jag har klöst min arm i ren frustration, känner tusen tankar som knappt känns som mina och jag känner någon form av fantomsmärtor. Kroppsdelar och tankar vill åt helt olika håll. Jag känner mig som en ihopsydd människa från flera människor. Fattar ni? Ett hjärta från Dexter, ett fot från någon gammal kärring, en arm från Kalle Wahlström, tänder från dracula, tankar från Sheldon Cooper och en själ från Bruce Lee. Sen har dom bara lappat ihop mig. Ungefär så känns det. Jag är bara sjukligt förvirrad.
 
Men jag måste sansa mig, hålla allt inne. Kan inte, får inte låta min låga energi gå ut över Läif. Jag tar hand om han i princip 24/7 eller hur fan man skriver, och jag måste vara en stark ledare. Jag fixar det här, var inte oroliga men bara för att jag ser ut som en sur jävel i ansiktet betyder inte det att jag är sur i hjärnan. Jag kan se apatisk ut en hel dag men ändå känna lycka och glädje inuti. Det är bara så jävla jobbigt med mimik. Varför ska det behöva finnas? Ansträngande. Alla andra kan gärna få ha mimik men alla utom jag isåfall.
 
Imorgon ska jag ut på tryffelsök med ett gäng okända damer och tillhörande lagottos i Hofors, Det mina vänner blir spännande.
 
Avslutar med bilder. Ps. Jag är inte sjuk i huvudet jag är bara i ett vansinnigt stadie.